Aldrig trodde man att människan skulle med flit kunna göra något så hemskt som gjorde att flera tusen människor skulle mista sina liv, inom loppet av bara några sekunder. Aldrig trodde man att människan med flit satt och planerade att sätta skräck i, inte bara ett land, utan en hel värld. För tio år sedan trodde man inte att mäniskan hade kapacitet och hjärta till att genomföra vad som hände morgonen den 11e September.

Idag vet vi att en människa faktist har viljan att göra det, nu tio år senare vet vi hur långt en människa kan gå för att sätta skräck i en hel värld för att få den att böja sig vid deras fötter.

Tisdagen den 11 september 2001 började som en helt vanlig dag för de flesta New York borna, men vad de inte visste var att allt skulle ställas på en kant inom loppet av bara några timmar och förändra världen för all framtid.
4 flygplan blev den morgonen kapade, varav 3 flög från Boston och ett flög från New York. De tre flygplanen som flög från Boston skulle flyga till Los Angeles men övertogs av Al-Qaida anhängare efter bara någon timme. Det första flygplanet vändes och styrdes mot New York och World Trade Center som mål och 08.46 krashade planet i det norra tornet. Inte långt efter kom den andra chocken för New York OCH världen när ett flygplan till kom flygande på låg höjd i en mycket hög hastighet och krashade rakt in i det södra tornet.  Under tiden blev två andra flygplan kapade varav ett av planet vändes mot Washington och krashades ner i den södra delen av Pentagon, klockan var då 09:43. Det enda flygplanet som aldrig lyckades nå sitt mål var Flight United 93 som man tror ska ha krashats i Vita huset eller Kapitolium i Washington D.C. passagerarna i det här flygplanet bestämmde sig för att gå emot kaparna och lyckades övermanna planet, men krashade på ett fält i Pennsylvania där alla i planet dog.

Jag vill i den här texten hedra alla de offer som förlorade sina liv den här morgonen och dagen, stödja alla som förlorade en familjemedlem eller vän. Men jag vill också hedra de största hjältarna den här tisdagen, och de personer som de flesta glömmer, brändmännen, poliserna och alla civila personer som hjälpte till att rädda alla de som var fångade i de brinnande byggnaderna men också hjälpa de levande som låg instängda under massorna av stål, papper och dam som bildade en 11 våningshög "pile" på samma ställe som byggnaderna stått på bara några timmar tidigare.

Det går inte ens att föreställa sig vilken skräck alla dessa personer som var inblandade kände i dessa attacker, men att som brandman har du inget annat val än att ge dig in i dessa enorma byggnader som brinner och spyr ut rök. Det är vad folk förväntar sig av dig, och även om man känner ett ansvar att hjälpa alla där inne, måste alla ha varit livrädda. Även fast de visste att deras liv, högst troligt, skulle sluta inne i byggnaderna gick dom in och räddade en stor del av de som var fångade i trapphusen och på de högre våningarna. Det är de här personerna som var de verkliga hjältarna den dagen. Utan alla dessa modiga brandmän, som satte våra liv framför sina egna, hade enormt många mer dött än de cirka 3000 som dog den dagen.

Skräcken, oroligheten, sorgen och ilskan måste ha varit det som drev människorna att fortsätta kämpa för sina och andras liv under centrum av attackerna. Vissa valde dock att ta ett steg ut och hoppa rakt ut i hevetet. Och då menar jag verkligen hoppa. Man kan se på på bilder människor kasta sig ut ur skyskraporna, man kan höra i videos när människoskrik blev allt tydligare och tydliare innan det hördes en hög smäll och sedan tystnad. Att folk väljer att hoppa ut från ett fönster på kankse över 100e våningen, och veta att de hoppar mot en säker död den sekunden de smäller i marken. Jag kan inte sätta ord på hur hemskt det måste ha varit där uppe i de övre våningarna. Jag kan inte förstå att folk hellre väljer att hoppa ut från ett fönster flera hundra meter upp i luften, än att stanna kvar och vänta på hjälpen från brandmännen.

Terroristerna kanske vann i det att de lyckades sätta skräck i en hel värld (för en stund) men egentligen vann de ingenting, det var alla modiga män och kvinnor som hjälpte allmänheten att vinna det här slaget. Skräcken var egentligen det ända som terroristerna lyckades sätta i oss. Ser man på det nu så ser man att det faktist var allmänheten som vann, alla gick ihop och hjälptes åt att rädda sina "fellow citizens", tröstade de som möjligen hade förlorat någon, eller de som klarat sig undan attackerna levande, och började rensa allt det gamla och bygga upp det som skulle visa respekt för de som dog men också visa att terroristerna aldrig vann.

Familjer har förlorat mammor, pappor, systrar och bröder. Både unga och gamla har förlorat vänner, bekanta och kollegor. Personer som betytt mycket i deras liv och som aldrig kommer att kunna bytas ut. Den 11 september förändrade världen och livet för tusentals amerikaner men också för folk ifrån alla hörn av jorden. Inte bara för att de möjligen hade förlorat en familjemedlem eller en nära vän. Världen skulle aldrig bli som förut från och med den 11 och 12 September. Saker under de dagarna skedde som aldrig hade hänt tidigare i USAs historia, och som förhoppningsvis aldrig mer kommer att ske.

Ingen hade kunnat se det här komma, och ingen hade kunnat hjälpa vad som hände, det ända vi kan göra är att hedra, minnas och föra vidare detta till nextkommande generationer. 11.09.01 är ett datum som kommer stå skrivet i stjärnorna och som aldrig kommer suddas ut. För det är en del av historien som alla måste komma ihåg... komma ihåg alla dom som dog och komma ihåg att kärleken alltid kommer finnas kvar vid de platser som planen krashade och kärleken som fanns och fortfarande finns kvar i de familjer som en person i deras liv plötsligt rycktes bort ifrån jordelivet.




World Trade Center Memorial