Igårkväll en minut i elva läste jag ut en bok som heter Kirre. Det är en bok som handlar om ett barn som under sina första år i livet får stå ut med allt ett barn inte borde behöva stå ut med. Kirre, som är han boken handlar om, har en gravt alkoholiserad mamma som slår honom, låter honom sova på golvet och aldrig ger hon honom någon mat. 

 

Jag är ingen fanatiker av att läsa och jag tycker rent ut sagt att det är skittråkigt att läsa för "skojjs skull", och aldrig har jag känt att jag inte har kunnat lägga ifrån mig en bok förrän jag läste Kirre. Jag sträckläste hela kvällen i onsdags, gjorde inget annat utan bara läste, jag läste i skolan och jag läste hela kvällen när jag kom hem igår. Och på lite mer än ett dygn hade jag läst ut en bok på närmare 300 sidor, och det kan jag säga: Det är riktigt bra gjort för att heta Emelie Waller. Den här boken är är den absolut värsta, vidrigaste och hemskaste men mest vackra bok jag någonsin läst.

 

Nu har jag fått hem den andra boken och sista boken av Kirre böckerna och jag kan inte vänta på att få läsa och se om den här boken är precis lika bra som den första.