Hemma i Åtvid igen och måste verkligen sätta mig och ta tag i engelskaläxan och svenska talet jag ska hålla i imorn. Men livet distraherar så jävla mycket. Jag hade ett litet talk med mamma nere i köket nyss och insåg precis hur jävla svårt det kommer vara efter att vi har tagit studenten och jag fick faktsikt ångest på riktigt. 

 

När vi har tagit studenten kommer vi antingen behöva söka jobb eller plugga vidare. Men för att plugga vidare måste man ha pengar för hyra, mat, el, mobil, internet, hygienartiklar o.s.v. och för att få pengar måste man ha ett jobb och typ 99.9% av alla jobb som finns kräver dom att man ska ha minst ett års erfarenhet sedan innan och HUR I HELEVTE SKA MAN FÅ DET OM MAN INTE KAN BÖRJA NÅGONSTANS? Så då får man ta studielån och sen när man har pluggat klart ska man DÅ försöka hitta ett jobb på den utbildningen man har gått och då ska man sen börja betala av skulderna man har sedan lånet. Det betyder att jag kommer få leva på fucking vatten och pallade äpplen till jag blir typ 30 och då kanske jag öntligen har råd att köpa mig någon mat på affären, men jag kommer fortfarande få bo i min lilla fallfärdiga äckliga etta i slummen för att ha någonstans att sova med tack över huvudet.

 

Och när jag har kommit så långt, och förstått att det kommer bli så är jag redo att skjuta mig själv typ. Dessutom byggs alla jävla ångestattacker upp ännu mer tack vare min jävla deppression så tack och hej leverpastej. Man bah "Hej Atarax"