DET ÄR DÅ JAG INSER
2013-09-20 / 13:50:00 / Ätstörningen /Kollade igenom mina bilder igårkväll och hittade en bild som först chockade mig ordentligt. Det var en bild på mig själv från februari det här året. Alltså då jag vägde som minst. Jag kommer väldigt väl ihåg den här dagen för mina brudar från Linköping skulle komma hit och vi skulle fira Aleks, jag hade saknat dom så jävla mycket och jag hade inte sett dom på jättelänge ändå kunde jag innerst inne inte känna den äkta glädjen som jag hade gjort om jag hade varit om jag var frisk. Visst var jag ortoligt glad att se dom, men innerst inne kändes något fel. Men i alla fall, den här dagen kände jag mig fruktansvärt tjock och äcklig och jag var så oerhört rädd att de skulle kolla snett på mig, jag ville inte höra att jag hade gått upp i vikt (även fast jag onekligen INTE hade gjort det) och det blev inte bättre när jag drog på mig ett par skinnyjeans som satt åt lite runt låren - byxorna var i XS ska tilläggas. Den dagen tog jag den här bilden och la ut på bloggen:
Jag ser ju själv när jag kollar lite snabbt på bilden att jag inte var tjock någonstans här, visst min kropp syns inte så mycket, men mina ben syns och det har alltid varit mina ben som har varit störst (päronformad) så ni kan ju förstå själva hur smal jag måste varit på resten av kroppen? Det läskiga är dock att när jag hittade den här bilden igår satt och jag tittade på den jättelänge och jag kände mig så splittrad, jag vet att det är en sjuk tjej som är på den här bilden och att jag nu har en vikt som är bättre för min kropp. Men ju längre jag satt och kolla på bilden desto starkare kände jag att det är sådär jag vill se ut, och jag kom till och med på mig själv med att inte alls tycka att det där var tillräckligt smalt.
Jag förstår mig inte på den här sjukdomen, jag vet ju själv att det är ohälsosamt och farligt att vara smalare än sådär men ändå vill jag se ut så, men jag vet också att om jag skulle vara smalare än sådär skulle jag må värre än skit! För på den tiden bilden togs mådde jag så.... skit alltså. Och jag hörde folk hela tiden säga att jag såg sjukligt smal ut och att det inte var snyggt ändå kunde jag inte sluta för jag tog det som en komplimang.
Men nu när jag har börjat äta mer och inte stressar mig själv genom att träna börjar mina hormoner "hamna på plats igen" och mina krusiduller i huvudet som gör mig glad har börjat fungera igen (annars är det bara medicinen? :P) så känner jag att jag vill inte att folk ska tycka att jag ser sjuk ut, jag vill vara smal men inte så att folk reagerar på det? Makes no sense?
Jag vet inte om jag någonsin kommer bli mig själv igen, vissa dagar känns det som om jag är närmare mig själv och ibland känns jag väldigt långt bort ifrån mig själv, men jag känner iaf att jag är påväg tillbaka till livet även fast jag nu har gått upp så mycket i vikt att jag är glad att det inte är sommar för jag hade ALDRIG I LIVET gått ut i shorts, kort kjol och ni kan ju glömma bikini!
Jag känner också att jag är mer socialt öppen och tycker faktiskt det är roligt att umgås med mina kompisar :) jag vill inte längre gömma mig på mitt rum, jag vill träffa folk och skratta och ha kul. Jag hoppas verkligen att jag blir frisk och att jag får börja träna, men jag skulle även vilja hjälpa andra tjejer och killar som har samma problem. För jag vet vad dom har gått igenom och jag kan sätta mig in i tankarna hos en person med ÄS och hjälpa dom ta sig igenom det!
design av: joannalicious
