Jag vet inte vilket som är värst, att må skit och hata livet så att man vill dö varje dag eller att vara en tonåring i puberteten med alla dess hormoner och alla känslor som flyger omkring i kroppen. Eller jo, det kankse jag gör... det förstnämnda är nog snäppet värre, men jag hade glömt hur det var att vara tonåring.. att ena sekunden vara så glad att man tror att man ska spricka för att sedan nästa sekund bli så ledsen och uppriven över en putte-sak. Att återigen upptäcka att andra människor är intressanta och att man kan vara både älskad och hatad. Känslor är inte att leka med och jag hatar dom, speciellt under tonåren, när hjärnan ofta säger en sak medan hjärtan medan hjärtat, och många gånger resten av kroppen också, säger tvärt emot. Vad ska man lyssna på?

 

Jag har helt glömt hur det är att leva som en normal och frisk tonåring... hur gör man....? Ååh jag önskar bara att jag hade nån att kramas med, nån som inte är av samma kött och blod som mig. Jag vill kunna ligga på någons bröst och känna hens andetag och känna doften som ger mig den där lugnande och trygga känslan. Känslan som får mig att känna mig hemma.