TRÄNINGSBEROENDET BLEV ETT RENT HELVETE

  2013-11-19 / 18:00:00 / Ätstörningen /
Idag kom artikeln ut i Mera Linköping som jag blev intervjuad för, för ett par veckor sedan. Det är en tidning som bara kommer ut i Linköping så för er som inte bor där vet jag inte om ni kommer kunna läsa den. Men den handlar i alla fall om min träningsanorexi, hur jag hamnade i den, när jag va i den och hur jag håller på att ta mig ur den. 

Precis som det står i artikeln så visste jag inte om jag ville vara anonym eller inte. Men jag bestämde mig till slut att jag skulle vara anonym ända tills jag satt på bussen in till stan och skulle bli intervjuad. Jag tänkte på hur mycket det hade betytt för mig att veta att man bara inte hör om det om personer som bor långt långt bort utan att det även finns i samma land, ort och kommun som en själv. Man känner sig så fruktansvärt själv när man är mitt i det. Jag tycker heller inte att det ska vara tabu att prata om de här problemen, för de blir bara större och större med alla påtryckningar från samhället om hur man SKA se ut. Jag vill att det ska finnas ansikten för det och att man inte är rädd för att stå för det. Därför ändrade jag mig i sista stund om valde att gå ut med att det var jag. För jag är inte rädd längre, ortorexin och träningsanorexin är 2 år av mitt liv och kanske något som kommer ligga och spöka i bakhuvudet hela mitt liv? Men jag skäms inte över det och jag står för att jag är så stark som jag faktiskt är som har lyckats ta mig tillbaka till den personen jag är idag. 
Den här bilden tog när vi var i Thailand i februari i år, där vägde jag runt 56 kg.... där var jag inte frisk! Jag minns att jag våndades över att behöva gå runt i bikini så att folk skulle se min kropp. Jag tyckte hela tiden folk tittade snett på mig och tänkte "hur fan kan hon gå runt och visa sig i bikini med de där låren?" Jag tvingades se min kropp varje dag och jag mådde så fruktansvärt dåligt över det och jag minns hur hemskt fet jag kände mig den resan. 
 
Nu när jag tittar tillbaka på bilderna ser jag ett skal, ett skal av skinn och ben. Det fanns ingenting innanför, ingen själ ingen glädje, bara sorg, ångest och hat. Den förbannade ätstörningen hade tagit över mitt liv, hade tagit över mig. Tjejen på bilden är inte Emelie Walle, hon påstod sig vara det men det var hon inte och jag hatar det. Men hon är i stort sett borta nu.. det finns en liten röst långt långt långt bak i huvudet som ibland försöker tränga sig fram men hon ska aldrig få ta över mig och min kropp på samma sätt igen. Aldrig. 
 
Jag är så fruktansvärt glad att jag lever och är glad idag, att min kropp fungerar som den ska och att jag får träna 3 gånger (ja ni läste rätt.. jag har fått tillåtelse att träna 3 gånger) i veckan nu. Jag lyssnar på kroppen mer, jag vilar när jag är trött, jag äter när jag är hungrig och jag unnar mig något gott när jag är sugen :) Och allt detta skulle aldrig ha hänt om jag inte hade världens mest omtänksamma föräldrar, världens mest stöttande vänner och världens i särklass absolut bästa psykolog. Jag är så glad över mitt liv och alla som finns i det!
design av: joannalicious