I det här inlägget vill ag inte på något sätt att ni ska tycka synd om mig eller komma med tröstande kommentarer eller likanande, jag vill bara ventilera mina känslor och min frustration.

Det har hänt ganska mycket både nagativt och possetivt i mitt liv nu på sistione, och även om det har hänt vissa possetiva saker så känner jag at jag aldrig kan vara glad. Känslan över att känna sig hatad av sin familj är en känsla osm jag bråttas med varje dag, jag går genom varaje dag med tunga steg.

Det finns vissa saker som får img att tänka och fokusera på andra saker än den sorg som jag känner men allt skjuts bara undan för en liten stund, jag kan inte få bort känslan permanent. Jag vet att alla känner så här någon gång och jag har gjort det tidigare men jag har aldrig kännt det så här starkt och jag kämpar med att le.

Förut var jag arg och förbannad helt enkelt nu har min ilska övergått till tårar och jag känner mig ensam och ledsen, och det känns som om jag går i en mörk tunnel utan ände, den bara fortsätter och fortsätter utan slut. 

Jag ska försöka vara stark för min egen och för mina vänners skull och visa min glada och lite knäppa sida och fortsätta leva även fast jag dör inombords.

Jag tänker på en dikt:
Jag gråter osynliga tårar även om jag ler.
Men i mörkrets skugga jag viskar:
"Jag orkar inte mer."

Den passar in så bra nu, tårarna fortsätter att rinna även om ser glad och lycklig ut, jag vet inte hur mycket mer jag orkar med. Att välja att avsluta livet är aldrig en bra utväg och alla som känner mig och fortfarande älskar mig behöver inte känna sig oroliga, men livet är jobbigt att orka med ibland.

Det finns några få personer som fortfarande får mig at känna mig levande och glad, de personerna hoppas jag ni vet vilka ni är!! Jag har okcså en  stor kärlek till musik och kärleken till vissa artister och musiker gör att jag orkar kämpa, utan musiken och mina vänner hade jag legat längts ner i ett djupt svart hål.

Jag är ganska säker på att jag kommer få livslusten tillbaka en vacker dag och fram tills dess ska jag kämpa och inte ge upp. En dag kommer jag le igen, och jag väntar och hoppas att det blir snart och att såren i min själ läks och att jag blir hel igen.

Life's a roller coaster!