Idag kom artikeln ut i Mera Linköping som jag blev intervjuad för, för ett par veckor sedan. Det är en tidning som bara kommer ut i Linköping så för er som inte bor där vet jag inte om ni kommer kunna läsa den. Men den handlar i alla fall om min träningsanorexi, hur jag hamnade i den, när jag va i den och hur jag håller på att ta mig ur den. 

Precis som det står i artikeln så visste jag inte om jag ville vara anonym eller inte. Men jag bestämde mig till slut att jag skulle vara anonym ända tills jag satt på bussen in till stan och skulle bli intervjuad. Jag tänkte på hur mycket det hade betytt för mig att veta att man bara inte hör om det om personer som bor långt långt bort utan att det även finns i samma land, ort och kommun som en själv. Man känner sig så fruktansvärt själv när man är mitt i det. Jag tycker heller inte att det ska vara tabu att prata om de här problemen, för de blir bara större och större med alla påtryckningar från samhället om hur man SKA se ut. Jag vill att det ska finnas ansikten för det och att man inte är rädd för att stå för det. Därför ändrade jag mig i sista stund om valde att gå ut med att det var jag. För jag är inte rädd längre, ortorexin och träningsanorexin är 2 år av mitt liv och kanske något som kommer ligga och spöka i bakhuvudet hela mitt liv? Men jag skäms inte över det och jag står för att jag är så stark som jag faktiskt är som har lyckats ta mig tillbaka till den personen jag är idag.